Johanna Aurora

Jag sitter här med min lilla hund i knäet och undrar vad livet kan tänkas erbjuda mig härnäst. Det känns lite som att jag går omkring i klister och aldrig riktigt får någon fart i stegen. På många sätt känns det som att jag har stagnerat lite, fastnat i vardagens måsten utan att se det stora i det lilla och allt annat man tydligen skall göra för att vara lycklig på riktigt. Det är egentligen bullshit för att få människor att nöja sig med vardagen och inte söka sig till större äventyr.

Det är dessutom enormt trist att vara en del i en tvåsamhet, inte för att tvåsamheten i sig är dålig utan för att alla blir mer eller mindre tråkiga när de finner en stadig partner. Tvåsamhet är egentligen bara till sin absoluta fördel i ett socialt vacum - och hur ofta vill man egentligen leva i ett socialt vacum? Sedan kan man iof fråga sig vad som är bäst, att vara tråkig men älskad eller att vara rolig men ensam. Jaja, det finns väl inga absoluta sanningar här heller antar jag, säkerligen finns det människor som lyckas med att vara en del i en tvåsamhet och trots detta bibehålla sin sociala status och förmåga - jag säger bara att jag aldrig stött på någon av de människorna.