Johanna Aurora

Jag blir alltid lite förvånad över att folk tycker att jag är trevlig, som igår när det var massa personer som blev glada för att jag kom till klassfesten. Det hänger antagligen ihop med att jag har en bild av mig själv som otrevlig och ganska tråkig och dryg, det fick jag höra av folk i gymnasiet och till slut blev det väl en självuppfyllande profetia. På något vis fick jag för mig att man är mesig om man är snäll och då förtryckte jag min snälla sida och blev bara cynisk, sarkastisk och elak istället - eftersom det var ( och är) de personlighetsdrag jag tycker är roligast.

Långsamt har jag börjat återgå till snällheten igen efter att jag slutade umgås med negativa människor som mest brydde sig om attityd och utseende. Jag vill vara snäll, det känns väldigt mycket bättre att vara snäll än att vara dryg och kaxig. Jag blir så glad och upplivad när jag inser att det finns människor som tycker att jag är snäll och som gillar att umgås med mig som jag är, utan massa ytlighet och attityd. Det får mig att vilja bli en snällare och bättre människa.

Bort med alla dryga egomänniskor som bara bryr sig om hur de själva uppfattas av omvärlden och in med alla underbara varmhjärtade människor som får en att må bra. Då slutar jag tro att jag är otrevlig, dryg och att ingen gillar mig.