Johanna Aurora

Jag tog en promenad i motionsspåret utanför, tänkte att det skulle bli ganska lagom för mig och Lucky och att vi kunde lägga oss och sova middag när vi kom in igen. Jag hade inte tänkt på att det skulle ta en halv evighet för oss att ta oss runt det, men det gjorde det iallafall. En 1km promenad ensam blir en 2km promenad med hund som vill nosa och busa med allt.
Mötte några småflickor som ville gosa med honom och hade en miljard frågor om vad han hette, vad han kostade, hur gammal han var, om han var min, osv. Sedan började de fråga saker om mig och då kände jag inte alls för att vara kvar längre utan sa att jag skulle hem och mata Lucky eftersom han var hungrig. Det är en sak om folk frågar saker om Lucky, men att helt oprovocerat börja fråga ut mig om mitt liv - civilstånd, pengar, sex(!) osv - känns inte ok.
Skönt att ha Lucky som ursäkt.

Jag har periodvis ganska svårt för barn i allmänhet, jag kan tycka om barn till människor jag känner men random barn kan jag inte relatera till på något vis. Elle så är det just det jag kan och så vill jag inte tänka på hur det var att vara i den åldern och vara helt överjävla osäker och behöva vara någon jag inte var för att få vara med mina "vänner". Jag trivdes inte med att vara barn - det är slutsatsen jag kan dra av att ha blivit "ungvuxen".
Jag tror att det är en stor del i att jag inte vill skaffa barn i framtiden, jag vill inte återuppleva hur det är att vara barn.

Sentimentalt dravel slinker så lätt ut när man är trött, hungrig och en aning kissnödig.